Det finns söndagsbilister och det finns söndagscyklister.
Det sistnämnda är minst lika irriterande som det förstnämnda.
Att hamna bakom en söndagscyklist kan vara rena döden.
Där cyklar han/hon/den i all världens ro, från sida till sida och långsamt går det.
I tron (enligt mig) om att de är de ensamma i stan. Ensam i stan på en cykel med all världens plats.
Varför cykla i mitten av fältet när man kan hålla till höger?
Det vet man att man ska för att släppa förbi andra (se rulltrappan som exempel!)
Där sitter man, oftast stressad (annars är man nog själv en söndagscyklist ibland, cyklar och filosoferar) bak på sin hoj.
Ett desperat försök att komma förbi slutar med att man får bromsa in pga mötande trafik.
Laddar upp igen, känner verkligen att man iakttar söndagscyklisten, redo att cykla förbi, nej. Mötande trafik, igen.
Man känner hur sin egen cykel egentligen vill gå fortare, men hejdas av personen framför.
Ett försök till, och nu, nu går det.
Man trampar på och känner sig helnöjd med sin insats.
Det är nästan så man vill vända sig om och säga något i stil med " ha, ha, nu din jävel kom jag förbi dig"
Såklart ska man inte göra det, i de flesta fallen rör det sig om en helt oskyldig pensionär eller en person som bara är ute och filosoferar, och det har man rätt till, men inte när jag har bråttom... men nu ska vi inte vara negativa, jag hann till jobbet i tid, trots cykelkö.