en per år, minst
just nu tycker jag inte om så mycket i mitt liv, förutom jonas och mina vänner, för här hemma är alltid allting skit och likaså idag, kom hem från skolan, och ingen var hemma, nejnej inget och hurra för, för där brukar aldrig vara någon, så jag tog mig en macka och stack iväg till jobbet... men däremot senare på kvällen, vilket var vid halv sju brukar alltid alla vara hemma, men ikväll satt mamma ensam i soffan, och naturligtvis frågade jag var Liziz och daddy var, och fick svaret, på akuten i Lund.
fick såklart värsta klumpen i magen och blev megaorolig, vilket jag är fortfarande om jag ska vara ärlig, och det ska man ju alltid vara.. så nu sitter jag och mamma här hemma själv, fortfarande, och väntar att få höra daddy och liziz. det hela började med att liziz fick jätte mycket kramper i magen och ringde mig, men tror ni att jag största egoisten pallade att ringa upp? Nej såklart, och nu i efterhand så ångrar man sig som fan eftersom det handlade om något akut, hon ville ha skjuts till akuten.. men hon ringde daddy istället och de körde så fort daddy kunde, och nu har de suttit nere i Lund sedan 13.30 och bara väntar, de hade nog fått någon diagnos kan jag tänka mig, men de har inte haft chansen att höra av sig till oss, som bara väntar och väntar...
jag hatar att det aldrig händer något positivt i vår familj, det är allting negativt, har varit på fem begravningar på mindre än sex år, det måste säga något om hur jobbigt allting är.. man hinner inte smälta en sak förrän en ännu värre sak inträffar, och jag är så trött på det, jag orkar inte ...
fick såklart värsta klumpen i magen och blev megaorolig, vilket jag är fortfarande om jag ska vara ärlig, och det ska man ju alltid vara.. så nu sitter jag och mamma här hemma själv, fortfarande, och väntar att få höra daddy och liziz. det hela började med att liziz fick jätte mycket kramper i magen och ringde mig, men tror ni att jag största egoisten pallade att ringa upp? Nej såklart, och nu i efterhand så ångrar man sig som fan eftersom det handlade om något akut, hon ville ha skjuts till akuten.. men hon ringde daddy istället och de körde så fort daddy kunde, och nu har de suttit nere i Lund sedan 13.30 och bara väntar, de hade nog fått någon diagnos kan jag tänka mig, men de har inte haft chansen att höra av sig till oss, som bara väntar och väntar...
jag hatar att det aldrig händer något positivt i vår familj, det är allting negativt, har varit på fem begravningar på mindre än sex år, det måste säga något om hur jobbigt allting är.. man hinner inte smälta en sak förrän en ännu värre sak inträffar, och jag är så trött på det, jag orkar inte ...
Kommentarer
Trackback