jag tror faktiskt att jag har fastnat lite i det korta text skrivandet, men det är egentligen
inte meningen. Den här kursen jag börjat i skolan, den är helskön.
förutom att jag är rädd varje gång jag ska gå dit, men det är inte så konstigt!
tillsammans med ca 12 andra elever, läser vi Litterär Gestaltning, vilket
är i form av en skrivarverkstad. Det är väldigt givande och så tycker jag, men
folket som går där skrämmer mig! de enda normala som är där jag och ca 4
andra, sen är resten livsfarliga svartrockare. och URSÄKTA, jag har haft olika fördomar mot
detta "folkslag" eller vad tusan man ska säga de är ju trots allt lite utanför den normala världen.
men i vilket fall som helst, så får vi massa små uppgifter, där vi ska skriva om olika grejer och
oftast förvandla det till dikter. Därav några av de senaste inläggen. Men jag tänker för det mesta
positivt men dessa människor, deras kläder uttrycker verkligen vad de känner.
det tänker bara negativt!

-Läraren: Någon av er, tänk på ett ord som bara dyker upp i huvudet, vem som helst?
(pinsam tystnad som det ofta är på de första lektionen ägde rum i detta tillfälle)
- Ingen svarar
Läraren försöker igen
Plötsligt skriker en av svartrockarna ut
-DÖD!

chockad som jag tillsammans med de andra normala människor blev, tog läraren
detta ord och gav oss det i uppgift att skriva en dikt om?! vad tusan, DÖD?! mm vilket vackert ord att tänka på

Och hör och häpna!
Idag skulle vi skriva en dialog mellan två människor som grälade om ett barn
. Och jag, svensson No1 skrev typ om att pappa ville att sonen skulle spela fotboll,
men mamma ville han skulle spela piano, tänkte bara ja vafan spelar det för roll..
och nu, helt plötlisgt, ska vi läsa upp vad vi skrivit...
det började i den mörka hörnan, you know what i mean;)
det började ganska lugnt, men det blev värre och värre...
till slut flödade orden runt i klassrummet. Deras dialoger var verkligen aggressiva med
hårda ord mot varandra. Mitt framför läraren läser de upp vad skrivit, texter som innehåller
allt från "mörker, antasta inte vår son, bög, slampa, hora, idiot, lösaktig"

my god, jag förstår inte vad de tycker med, allting måste vara så mörkt.
och för att bevisa att jag skrev en dikt om död, så måste jag ju bara publicera den här..
så försök läs med glädje och rädda mig med lite positiva kommenterar om dessa mörka
människor

En himmel

Allting går i ljusa färger, kuddarna, väggarna,
tavlorna, ja allt,  även kläderna.

 I mitten av rummet finns sängen där alla hennes kuddar
finns, de går i de mjukaste nyanserna,
 beige, benvit och ljusbrunt, det är en säng man bara vill slänga
sig i och krama om hennes kuddar varje gång man är där.

I bokhyllan finns alla ljus, med doft av sommar, vanilj och ros.
Rummet får mig glömma alla problem, hennes rum gör mig glad.
Hennes rum symboliserar hennes personlighet, allting visar
sanningen.

Hon är som sitt rum, mjuk som soffan och doftar
som ljusen, hon är fin precis som
rummet och man vill alltid vara hos henne.


föralltid