Det var väldigt, då menar jag väääldigt, längesen jag stukade/trampade snett med någon av mina fötter(oftast är det vänster som är olycklig). Inte för att jag går och tänker på när det var sist, men det var faktiskt längesen. Som de flesta av mina vänner vet har jag lite problem med mina fötter då de inte alltid vill som jag, vilket sen resulterar i att jag antingen ligger på marken eller snubblar kraftigt och säger att det inte alls gjorde ont. Hur som helst, för att komma till saken. Imorse hände det igen. Jag går på plan mark, på väg till jobbet, när något plötsligt händer. Jag snubblar till, är på väg att falla mot vänster när jag plötsligt inser vad som händer och kopplar ihop tankar med handling, jo visst, där trampade jag snett igen. På öppen gata, med några nyfikna personer både bakom och framför mig. Sen kommer klassikern, man tittar sig omkring och fortsätter som ingenting, samtidigt som man känner att det faktiskt ömmar i vänster foten(där var den igen, jäkla vänster). Där var bara att traska vidare, men väl framme på jobbet, alltså i real tid, sitter jag här, fortfarande med en ömmande fot. Fast här kan jag sitta och tycka synd om mig själv utan att någon glor. Bra start på dagen...