Nu har jag också sett filmen Hachiko, filmen om den fantastiskt söta akita hunden och dess relation till sin ägare. Jag gjorde frukost, tog med den in i sovrummet och satte igång filmen. Den var helt klart en söt och mysig film men jag grät mig inte genom hela. Jag vet inte vad mitt problem är men jag finner väldigt få saker sorgligt. Missförstå mig inte, det var en fin och underbar film men jag kan inte gråta till den. Däremot vill jag gärna ha en sån hund, så jag ska bege mig ut till tågstationen och se om där kommer fram en hundvalp till mig...