En kärlek, omöjlig att förklara med ord, inte ens känslor räcker till. Igår raserades en stor del av mitt liv. Vi fick avliva vår älskade lilla lurvboll, Stina. Vi fick inte ens ett år tillsammans. Mitt hjärta fullständigt krossades och jag känner så otroligt liten och ledsen, jag faller handlöst och jag hittar inget att klamra fast mig vid. Detta är inget jag önskar ens min värsta fiende. Det är fruktansvärt och tårarna bara rinner. Det finns inget stopp. Allting kopplas samman och väcker nya minnen, oavsett var jag är. Känslan när vi lämnade henne igår är hemsk, den feghet och tomhet som fyllde min kropp. När de bar över henne till en annan bur och berättade hur processen skulle gå till kom illamåendet, illamåendet som fortfarande finns kvar, hela tiden. Jag känner mig otroligt feg fast att jag långt in, vet att detta var det enda rätta. Sjukdomarna vann över Stina och sanningen är den att det inte längre fanns något att göra. Jag vill så gärna smälla och knocka alla de jäkla sjukdomarna som drabbat henne men det går inte. De vann och Stina finns inte kvar längre. Hon led och hade ont men just nu går det inte in i mitt huvud. Stina ska vara här, hos oss. Jag väntar på att höra det knakande ljudet från golvet, som man hörde när hon kom in i sovrummet, hon borde ligga sidan om min huvudkudde, sidan om mig och hålla sin ena tass över mina fingrar och spinna mig till sömns. Hon borde komma tassandes när alarmklockan ringer och hon borde sitta och vänta vid sin matskål när jag kommer ut i köket. Hon borde hoppa upp i soffan och hålla oss sällskap och hon borde skutta runder i sängen när man bäddar. Inget av detta kommer hända. Stina är borta och jag är förtvivlad. Jag känner mig arg, ledsen, feg, tom, trött och alldeles slut. Jag hoppas verkligen att Stina vet hur mycket kärlek hon gav och hur mycket vi älskade henne, från dag ett. Jag hoppas hon träffar många andra kissar i katthimlen och att hon får leka, skutta och vara den fantastiska katt som vi lärde känna henne som. Från och med idag, hatar jag september, den månaden tog ifrån mig två stora kärlekar och det kommer jag aldrig glömma.