En kärlek, omöjlig att förklara med ord, inte ens känslor räcker till. Igår raserades en stor del av mitt liv. Vi fick avliva vår älskade lilla lurvboll, Stina. Vi fick inte ens ett år tillsammans. Mitt hjärta fullständigt krossades och jag känner så otroligt liten och ledsen, jag faller handlöst och jag hittar inget att klamra fast mig vid. Detta är inget jag önskar ens min värsta fiende. Det är fruktansvärt och tårarna bara rinner. Det finns inget stopp. Allting kopplas samman och väcker nya minnen, oavsett var jag är. Känslan när vi lämnade henne igår är hemsk, den feghet och tomhet som fyllde min kropp. När de bar över henne till en annan bur och berättade hur processen skulle gå till kom illamåendet, illamåendet som fortfarande finns kvar, hela tiden. Jag känner mig otroligt feg fast att jag långt in, vet att detta var det enda rätta. Sjukdomarna vann över Stina och sanningen är den att det inte längre fanns något att göra. Jag vill så gärna smälla och knocka alla de jäkla sjukdomarna som drabbat henne men det går inte. De vann och Stina finns inte kvar längre. Hon led och hade ont men just nu går det inte in i mitt huvud. Stina ska vara här, hos oss. Jag väntar på att höra det knakande ljudet från golvet, som man hörde när hon kom in i sovrummet, hon borde ligga sidan om min huvudkudde, sidan om mig och hålla sin ena tass över mina fingrar och spinna mig till sömns. Hon borde komma tassandes när alarmklockan ringer och hon borde sitta och vänta vid sin matskål när jag kommer ut i köket. Hon borde hoppa upp i soffan och hålla oss sällskap och hon borde skutta runder i sängen när man bäddar. Inget av detta kommer hända. Stina är borta och jag är förtvivlad. Jag känner mig arg, ledsen, feg, tom, trött och alldeles slut. Jag hoppas verkligen att Stina vet hur mycket kärlek hon gav och hur mycket vi älskade henne, från dag ett. Jag hoppas hon träffar många andra kissar i katthimlen och att hon får leka, skutta och vara den fantastiska katt som vi lärde känna henne som. Från och med idag, hatar jag september, den månaden tog ifrån mig två stora kärlekar och det kommer jag aldrig glömma.

från och med idag hatar jag september.

Varför kan inte alla dagar vara som förra fredagen? Jag blir så trött. När allt var på väg åt rätt håll rycks allting bort och man är kusligt nära att slå huvudet i botten.

Vårt nya projekt, slipa och måla om ett bord samt fyra stolar. Jag tog vara på Morfars fina bord när han lyfte upp till änglarna och i helgen startade vi projeketet. En hel del att slipa vilket betyder mycket jobb men det är skoj, speciellt när man gör det tillsammans. Det blir extra roligt när man har ordenliga arbetskläder och kan slabba och bli hur skitig som helst utan att man behöver bry sig.
Vad tror ni, kan det bli bra?
Här är bordet och benen bara grundmålade.. stolarna är inte målade än men det kommer i dagarna.

Tjenixen!

Måndag igen... det är väl med blandade känslor man säger "måndag igen". Helgen är över, men samtidigt väntar en vecka med massa nya intryck och roliga saker, så det är liksom både på gott och ont.

Igår började vi fixa med vårt nya köksbord, ett runt. Lite skeptisk men jag tror ändå det kan bli bra i köket men det återstår att se. Ett jäkla jobb med att slipa alla ben och stolar. Mycket små detaljer och trånga utrymmen som också måste slipas men det är skoj när man gör det tillsammans. Jonas tog bordet och jag började med benen. Vi ska fixa idag också. Fast först är det jobb, sen tänkte jag sticka till stan och få fixat lite småsaker. Behöver hårnålar, (var tar alla vägen?!), ny mascara, hårband och lite annat. Därefter ska vi minsann på husvisning, dock inget vi ska eller vill ha men vi tänkte vara irriterande kunder och bara gå och titta, för skojs skull, det får man lov.

För övrigt längtar jag till lördagen den 1:e oktober, då ska jag äntligen färga håret och bli mörk. Precis som jag vill ha det. Ahh.

Äntligen fredag och äntligen helg. Dessvärre börjar jag bli orolig över om jag har en förkylning på ingång... halsen ömmar och är klumpig och jag känner mig något hängig... Suck. Jag vill inte vara sjuk. Det får bli c-vitamin direkt när jag kommer hem!

Därefter styr jag lille bilen mot Helsingborg. Ikväll står det nämligen hämtmat och fotboll på schemat, detta sker tillsammans med Olle och Sofie. Vi ska äta gott och sen heja fram BoIS till ännu en viktig seger mot Assyriska.

G O D M O R G O N!

Pigg som en lärka. Jag hade rätt, jag däckade som en klubbad säl igårkväll. Helt fantastiskt.
Vi var för övrigt grymma igår, vi hade olika mål bägge två och vi klarade det. Utan några större problem vill jag också tillägga. Nej, jag är nöjd och nu är jag igång igen, vilket är bra.
Hej efterlängtade energi, mer ork, bättre hy och bättre motion, trevligt att träffas igen.

Går inte att tröttna, Timbuktu leverar, alltid.

Igår var en tung dag men Morfars begravning var jätte fin och alldeles lagom. Världens absolut bästa och finaste Jonas hade gjort allting jätte fint och vi var alla nöjda när vi gick hemåt. ♥

Idag är det nya tag som gäller och därför slår vi på stort. Löpning står på schemat tillsammans med Tulle. Kanske ska springa i en riktning bara, lär ju stå still om man hamnar i motvind...Nåja.
Jag har hittat en träningskompis som kommer jaga och tvinga mig ut på löprundor, men det är bara bra. Jag tvingar henne och hon tvingar mig, det är så det fungerar. Så, ikväll är det dags.
Senare ikväll, efter mat och en varm dusch lär jag däcka och sova gott.

Först laddar vi med lite musik!

Jag är tom, både i kroppen och i huvudet. Det har varit mycket de sista dagarna. Köpenhamn med Jonas var fantastiskt mysigt och välbehövligt. Gårdagen var dock något sämre men det är på bättringsvägen. Jag vet och börjat inse att Morfar har det bra och att detta var det bästa som kunde hända honom. Jag hoppas han har hittat Mormor i himlen och att de kan få vara lyckliga tillsammans, titta ner och vaka över oss ♥